En liten idé…
Du som läser, vad skulle du tycka om idén att läsa om alla karaktärer i SSO? Jag är rätt säker på att det redan gjorts, men det skulle vara en rolig grej för mig att göra!
Som ett litet kompendium, där man kan scrolla igenom karaktärer som finns runtom i Jorvik och där man får läsa om deras historia, vilka dom är och vart de kommer ifrån. Som ett litet uppslagsverk om man får kalla det så.. Jag älskar att skriva och fantisera så det skulle vara riktigt roligt! Självklart kommer det att vara korrekt fakta, i alla fall så mycket jag kan! Ska bli kul att gräva lite och se vad jag får fram!
Kan ju ge ett litet smakprov, vi kan testa med min egen karaktär, Odette Fastbrooke.
Odette Fastbrooke
Detta är Odette Fastbrooke. Hon är en 21 årig tjej som flyttade till Jorvik under 2015. Hon är aldrig blyg och tycker om att ha ordning och reda. Innan det bodde hon i en stor stad, nästan 200mil från Jorvik. När hon fortfarande bodde i den stora staden, så jobbade hon i en liten restaurang där hon jobbade som servitris. Under tiden hon jobbade där så var hennes liv mycket enformigt. Det hände inte så mycket runtom henne och det enda hon gjorde om dagarna var att jobba, åkte hem och sov, jobba, åkte hem och sov.
Men en dag, så ringde en gammal vän. Vännen berättade för henne att det fanns en häst, en bit utanför staden som behövde hjälp. Eller snarare, ägaren till hästen behövde hjälp. Odette nappade direkt. Hon var mycket intresserad av hästar. Hon hade ridit sen hon var 6 år gammal, men slutat när hon fyllt 17, då skolan tog över. Tiden fanns helt enkelt inte till.
Så hon åkte dit. Hon träffade ägaren till hästen och de talades vid länge. Odette fick intrycket att hon hade mycket att tänka på och att hon helt enkelt glömde bort sin häst ibland. Sen tyckte inte Odette att ägaren verkade som en bra person, det var något i magen som knöt sig när hon pratade med henne. Något stod inte helt rätt till. Ägaren till hästen jobbade på gården, och tog hand om många hästar. Hon skötte alla andras hästar och såg till att allting fungerade som det skulle. Det var ett stort ansvar och Odette var förundrad över hur mycket kvinnan orkade ta på sig, men insåg att det var därför hon behövde hjälp med sin egen häst.
Odette började ta hand om hästen. Hon var där 3 gånger veckan och ryktade, red och mockade. Det kändes nästan som att hästen var hennes. Och hon var lycklig. På första gången på länge var hennes liv fyllt av något hon älskade. Hon kom närmare och närmare hästen och de lärde känna varandra. Dagarna hon inte kunde åka dit längtade hon.
Sen en dag, så kom Odette till stallet för att ta hand om hästen i vanlig ordning. Där möttes hon av en folkmassa som stod på stallplanen. Hon gick fram och stod tyst och lyssnade. Efter att hon lyssnat i ett par minuter stod det klart för henne. Ägaren var borta. Ingen häst hade fått mat, alla stod fortfarande inne i sina boxar och hagarna stod tomma. Odette blev förskräckt. Hon sprang ner till stallet och flög nästan in genom de öppna dörrarna. Klumpen i halsen sjönk ner till magen och landade hårt när hon såg den tomma boxen. Hästen var inte där. Hon sprang fram till kanten för att se om han hade lagt sig ned, men ingen häst. Tårarna började tränga sig fram och hon tog sats mot boxväggen och tryckte ifrån, och sprang ut ur stallet igen. Hon tvärstannade utanför dörrarna. Ett högt rop hördes. Men inte från en människa. Odette sprang för allt hon kunde över ridbanan och ner längs den grönfyllda stigen som ledde till hagarna. När hon kom runt krönet så rann tårarna. Men inte av sorg utan av lycka. Precis vid grinden till hagen så stod han. Lerig och blöt. Sorgsen och kall. Odette sprang sista biten och råkade nästan skrämma honom, han ryggade tillbaka och frustade lågt. Hon klättrade under grinden med grimman i handen och trädde den över hans stora huvud. Sedan gick de tyst tillbaka till stallet där hon tog hand om hans kalla kropp, leriga päls och tomma mage.
Ägaren återvände aldrig. Odette hörde rykten om att hon hade rest till ett annat land. Att hon var jagad av polisen. Att hon misshandlat hästar och lurat människor på pengar. Det kunde inte vara sant. Men det spelade egentligen ingen roll. Odette stannade hos hästen. I väntan på att ägaren skulle återvända och förklara sig, säga att ingenting var sant. Men ingenting. Ingenting hördes. Ingen hörde av sig.
Det gick en månad.
Det gick två.
Det gick tre.
Det gick sju.
Men ingen kom.
Odette tog över hästen som sin egen. Folket på gården pratade i tysthet om allt som hänt. Skyllde på ägaren, skyllde på Odette. Och hon var så trött, hon var så less och trött på att höra och se allas röster och blickar, som yrde av skvaller. Så hon bestämde sig för att lämna platsen. En morgon packade hon allt hon hade, allt som ägaren hade lämnat kvar i stallet. Hon packade allt i påsar, för hon ägde inga väskor. Hon hyrde en transport och packade den full med allt hon ägde. Hon lastade hästen och så bar de sig iväg.
De körde och körde, utan något mål. De körde hela dagar, hela nätter. De övernattade på olika stall längs vägen, som gladeligen hjälpte de med vad de än behövde.
Så en dag, så såg Odette en stort slott i horistonten. Det var högt, ljust och otroligt vackert. Framför slottet blottade sig höga berg. Vissa snötäckta och vissa fulla av grönska. Hon hittade en mycket liten stig som ringlade sig mellan låga träd, tillslut var det för trångt för transporten. De stannade. Hon satt upp på hästen utan sadel eller träns, och så red de in mellan träden. Efter en stund insåg hon att hon det nog var dumt att inte ha någon utrustning, så de vände om, hästen lyssnade på vad hon än sa. Men stigen bakom de var borta, det fanns ingen öppning i träden bakom de. Förundrad så blev de tvingade att vända om igen och fortsätta på stigen som ledde in genom mörka träd.
Tillslut öppnade sig skogen framför de och slottet tornade upp sig framför dem. Ingen av de visste vad som väntade sig, men det fanns en känsla av förväntan som ingen av de känt förut. De hade ingenting förutom varandra. Och en ny plats att upptäcka…
Odettes Hörna 